Vill inte ha fler.

Igår hade vi en lång diskussion angående nästa barn. Tidigare var vi överrens att börja efter bröllopet. Jag tycker inte det gör så stor skillnad på de sju månaderna som är kvar tills dess och tycker vi kan börja nu så är vi fortare klara...
Då säger Martin att han inte varit helt med på det heller utan han vill att jag ska jobba först i sex månader så jag har ett jobb att komma tillbaka till.

Vad är det för skillnad på att söka jobb nu innan nästa barn eller fortsätta med samma mammapeng och söka jobba efter?? Jag ser inte hur det skulle vara någon skillnad. Diskussionen går vidare om sänkt FP och dagis för pojkarna och så vidare en lång stund. Sen säger Martin att vi var ju överrens att vi bara skulle ha två barn.
 
Nej, Martin har alltid bara velat ha två barn. Jag har alltid velat ha minst tre. Då har man alltid två syskon som kan hjälpa och stötta och ha roligt med. Med vi är tre systrar och jag älskar det. Men jag har varit med på två. Men nu kom båda samtidigt och det är inte samma sak.
 
Jag vill vara gravid och föda barn två gånger. Få känna känslan man har från bebis i magen. Knyta de starka banden som blir mellan mamman och de ofödda barnet. Lägga det nyfödda barnet vid mitt bröst och trösta dess skrik. Amma och krama det försiktigt. Jag vill hålla det i min famn och känna dess lukt. Vagga det ömt och vyssa det till sömns.

Jag vill följa deras liv och se de växa. Se dem utvecklas och ta sina första steg. Det är det mest fantastiska och underbaraste jag varit med om och hade jag kunnat hade jag inte gjort annat. Jag vill vara mamma. Det är det jag är född till och det är det jag är bra på. Det är mitt liv och det jag vill göra.

Tillslut när Martin frågade varför jag ville ha tre barn sa jag först bara att det är en känsla jag har bara. Sedan började jag gråta och fick stammande fram:

Barn är mitt allt i livet, det är mitt intresse och jag älskar barn.

Och med det var diskussionen slut. Jag sa inte mer inte Martin heller. Jag tog ett långt varmt bad och Martin hade hand om pojkarna. Nu har jag bestämt mig för att ge upp. Jag ska inte tjata mer, inte ta upp det mer. Jag ska önska och hoppas i min tysthet. Jag tänker inte dölja mina känslor och önskningar, men jag tänker inte prata mer om den. Kanske ser han en dag hur dåligt jag mår av detta och ändrar sig.


Han vill inate, jag vill. Varför är hans vilja och känslor viktigare än mina?




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0