Händer allt verkligen av en mening? Jag brukar tro det, men jag börjar tvivla.
Hur kan det vara att två personer som skulle gått genom eld och vatten för varandra, plötsligt får elden att slockna. Den kärlek dom en gång kände, man frågar sig vad som egentligen hände.
Hur kan man bli så förblindad och leva som i en dröm. När du vaknar och inser att du lurat dig själv, levt i en lögn och du förstår att allt det som du kännt är borta och kommer aldrig återfinnas.

Det är en konstig känsla när jorden rasar under dina fötter och det finns ingenstans att hitta fotfäste. Marken viker sig och du faller. Ner i ett hål utan botten. Du faller fritt utan fallskärm. Men du känner inte bara ren och skär rädsla. Det finns en annan känsla som e till och med lite starkare än rädslan. Det är känslan av spänning. Spänning över vad som väntar när du tar i mark. Kommer det att göra ont? Vad kommer du hitta på botten och hur blir vägen till toppen? Är det lång väg till toppen och vad finns där uppe?

Ja det finns kanske en mening med allt som sker, men den meningen dröjer nog innan vi ser. När vi står vid enden tillslut och levt våra liv fullt ut. Då kommer nog svaren och med storm tar en.