Hon kan inte längre skyll på sin pappa, en gammal pojkvän, en förre detta man eller vän. Det är upp till henne nu. Det är dags att se sin egen del i det som finns runt omkring henne. I många år har hon undrat varför det är svårt att älska henne. Vad är det som är fel på henne som gör att hon inte duger. Något måste det vara eftersom så många visat så tydligt att hon inte är bra nog. Det började redan som liten och hon kan fortfarande minnas tårarna av de hårda orden, och känslan av förtvivlan att hon aldrig är bra nog. Men så slog det henne att det är väl inte upp till henne att försöka foga och fixa sig så att folk ska tycka om henne. Hennes uppgift är inte att böja sig för att vara andra till lags. Hennes uppgift är att vara sig själv. Hon kan bestämma sig för hur hon vill vara som person, sedan vara den personen. Hon kan forma sitt eget jag. Vad hon inte kan forma och styra och ställa, det är just vad andra ska tycka. Hon kan inte påverka om någon kommer att gilla henne eller inte. Hon kan påverka sitt jag och hur någon ser på henne genom sitt sätt att vara och genom sina handlingar. Men inte genom att de kanske helt enkelt inte alls gillar henne. Man kan inte gilla alla och framför allt inte bli omtyckt av alla. Hon står på ballkongen med en kopp kaffe i handen. Vänder ansiktet mot solen och låter dess strålar värma hennes frusna kinder. För det är precis så hon har känt sig, frusen, kall och övergiven. Nu strålar solen åter och värmer hennes kropp. Hon känner hur värmen sprider sig och hon tinar sakta från topp till tå. Våren är verkligen här och knoppar slår ut. Med dem ska hon blomma och öppnas igen. Öppnas för världen och allt runtomkring som ligger där och väntar under vinterns frusna stigar. För på isiga vägar är det svårt att vandra utan att tappa fästet och falla. Men när kylan släpper och solen åter strålar då är det dags att vakna från dvalan. Vakna och börja leva fullt ut och om igen. Det är nu det är dags, nu är hon är redo. Redo att släppa det som varit och välkomna det som väntar. Det finns inte längre utrymme för upprymdhet och förtvivlan, det finns ingen plats för funderingar, underkastelse eller självömkan. Det är idag det är dags. Det år idag hon tar adjö till det som har varit. Idag säger hon hejdå till allt som legat undertryckt och lurat. Idag lyfter hon sig själv mot nya höjder. Tar åter tag i sitt liv och kommer ur rollen som offer för omständigheter. Hon har hittat sin väg, hon är inte längre vilsen och hon är stark.