Livet är härligt

Det är nu nästa på dagen ett år sedan jag och mitt ex separerade. Ett år sedan vi tog det där beslutet. Sitter här idag och ser tillbaka på året som varit. Året har varit ett av de svåraste och känslomässigaste berg och dal bane åren i mitt liv. Även om jag var den som tog initiativet till det svåra beslutet att slutgiltligt lämna varandra och leva var för sig så har det inte varit ett lätt år.
Känslor av hopplöshet, ensamhet, sorg, saknad, förtvivlan, uppmuntran, panik, lycka, ångest har blandats i ett enda stort virrvarr av känslor. En känslosoppa skulle man kunna kalla det, men med alldeles för många ingredienser för att smaka bra.
Året som varit har tagit mig på en resa genom mitt egna inre, från kärnan av mig ut till det yttersta och tillbaka in igen. Från toppen till botten och upp igen. Jag vet inte vad jag annars ska kalla det om inte en resa.
Resan har varit tvungen och jag vet idag precis vad som gör mig till den jag är, vem jag är och hur jag vill vara.
Under året har jag tappat vänner. Vänner som stått mig nära, varit min själ och livsglädje en gång.
Jag begär inte att någon ska förstå mina beslut, förstå mina handlingar, förstå mitt agerande, eller förstå mina tankar och känslor. Men jag önskar att man ska respektera mig och inte döma mig.
Året har lett mig till nya vänner. Vänner som av olika anledningar blivit nära vänner och vissa som passar bra att ha i bekantskapen men som kanske inte står mig närmaste.
Jag vet i dag vilka som verkligen är mina vänner och de som funnits vid min sida innan separationen, genom separationen, med öppna telefoner dygnet runt och som fortfarande finns vid min sida är de som satt sina spår i mitt hjärta. Det är er jag bär med mig varje dag och det är er jag finns för. Ni är luften under mina vingar och solen som får mig att skina. Jag är er solstråle för att ni får mig att lysa.

Separationen var som sagt ett ganska gemensamt beslut även om vi kanske både innerst inne önskade annorlunda. Men idag ett år senare kan jag se tillbaka på det som varit med en fröjd över hur livet kom att utvecklas. Det var rätt beslut vi tog den där sensommar dagen och det var ett beslut som lett oss till där vi är idag.
Vi har båda gått vidare med nya partners, barnen varannan vecka och vår relation är starkare än den varit under året. Vi har en god relation, en god kommunikation och det finns egentligen inget annat jag önskar dagen för våra barn och för alla andra runt omkring oss.

Livet är ändå rätt bra när alla pusselbitar lossnar från felplts och hamnar på sin rätta <3

Inget enligt planerna

Sista bussresan slutade med panik. När jag gick på bussen frågade jag om min slutdestination var det första stoppet. Det var det sa chaffören. Så jag hoppade av efter ganska uträknad tid att vi skulle vara framme vid det första stoppet. Slår in på GPSn på mobile hur jag ska gå för att komma till skolan. Hade kollat tidigare och det skulle vara ca 1,5 km att gå från andra sidan av staden. Fick en olustig känsla redan när jag steg av bussen och när GPsn visade att det var 7,4 km och skulle ta 1,5 h att gå trodde jag att jag skulle börja gråta. Det var fel busshållplats.. varför sa inte chaffören det när han visste var jag skulle av, vi var bara två passagerare på bussen så det kan inte vara så svårt. Jaja det var bara att börja traska. Gick efter bara några minuter förbi en busshållplats. Kollade på skylten och till min STORA lättnad skulle det gå en buss till rätt ort om ca 5 minuter. Stannade och väntade, fick tack och lov åka på samma biljett och kom fram till rätt busstation i samma tid som tentan började. Visste att jag hade ca 30 minuter på mig, för det är så lång tid man har sen får man inte skriva om man kommer senare än så. Gick mitt snabbaste med andan i halsen genom staden de 1,5 km och var framme 09.15. Sätter mig vid bänken och andas.

Får min tenta läste igenom frågorna och inser att det kommer gå åt helvete med denna tentan. Kan knappt en enda fråga. Hur blev det såhär? Jag som hade så bra koll och verkligen kände mig ganska lugn. Har helt uppenbart läst på fel saker. Hankar mig igenom tentan och hoppas på att samla lite poäng på mitt ordbajsande och nödlösningar till svar. Får in några poäng som jag är säker på och hoppas att artikelgranskningen ska rädda mig med fler poäng än jag tror. Med tungt mod lämnar jag in vad jag är säker på är min första misslyckade tenta.
Lämnar rummet och sätter mig i kafeterian. Planen var att åka en annan väg hem för att plocka upp lite kurs litteratur på vägen som jag ska ha till kommande kurser. Det verkar omöjligt att åka den vägen jag kollade igår och som verkade vara smidigt och lika dyrt som resan hit. Bestämmer mig för att ta mig till busstationen och kolla möjligheterna. Kommer ut det droppar lite från himlen.

Halvvägs börjar det regna ordentligt. Jag blir blöt. Kommer fram till busstationen där det precis ska avgå en buss tillbaka dit jag kom ifår. Bestämmer mig för att skit samma jag tar den, jag vill hem. Jag är blöt, ledsen, har misslyckats, ingen aning hur jag ska ta mig hem, hungrig, mår illa och modet har tappats på vägen, lika så leendet och mitt bra humör från i morse. Väl på bussen kan man inte betala med kort utan bara kontanter, tvärtom mot hemma. Jag har bara en 500 som jag tänkte betala böckerna med. Men men dit skulle jag ju ändå inte så jag öper biljetten efter att chaffören förtvivlat letat igenom alla fack och sin egen plånbok för att få ihopa mina 450 :- i växel.

Så nu sitter jag på bussen. På väg tillbaka till den plats jag kom ifrån. Har ingen aningom när det går ett tåg eller om det finns plats, men det gör inget. Nu är jag inte fast där, jag har torkat tårarna, kläderna håller på att torka, matsäcken finns kvar i kylväskan sånär som på kaffet. Regnet öser fortfarande ner och jag är utan vetskap om min hemfärd. Ävetyr? Jo tack, verkligen.

Och vad kan man egentligen göra när det känns som världen är emot en. När du står där i regnet, blöt, hungrig, ledsen och utan vetskap om hur du ska ta dig hem.
Le!! Le mot världen och den ska le mot dig. Det finns inget annat göra. Det går inte att göra något åt någon situation och det hey, det löser sig i slutändan.

Ja det löser sig alltid.

Sista biten

Sitter nu på sista stationen i mitten av småland och väntar på bussen som ska ta mig den sista biten. Jag har hicka och magen protesterar. Typiskt när jag ska åka buss. Bättre på tåg där finns servicios alltid nära. Inte alltid öppna och tillgängliga men ändock finns dom. På bussar mindre sällan toaletter. Men men det ska nog ordna sig.
Sista färden nu sedan är det dags. Känns lite avgörande att klara denna tenta eftersom det är den sista på dessa två åren. Klarar jag det får jag diplom. Och det hade varit väldigt skönt att vara klar innna det nya börjar. Men vi ser vad som händer.
Bussen kommer, det finns en toalett. Men kan man gå på toa på bussen? Sätter mig långt bak för att vara nära i nödfall. Knäpper upp byxorna, spänner fast säkerhetsbältet, lutar mig tillbaka och slappnar av.

Tar fram mitt kollegieblock. Sista rycket nu innan det är dags. Återkommer när jag är klar. Håll tummarna! :)
RSS 2.0