Sista bussresan slutade med panik. När jag gick på bussen frågade jag om min slutdestination var det första stoppet. Det var det sa chaffören. Så jag hoppade av efter ganska uträknad tid att vi skulle vara framme vid det första stoppet. Slår in på GPSn på mobile hur jag ska gå för att komma till skolan. Hade kollat tidigare och det skulle vara ca 1,5 km att gå från andra sidan av staden. Fick en olustig känsla redan när jag steg av bussen och när GPsn visade att det var 7,4 km och skulle ta 1,5 h att gå trodde jag att jag skulle börja gråta. Det var fel busshållplats.. varför sa inte chaffören det när han visste var jag skulle av, vi var bara två passagerare på bussen så det kan inte vara så svårt. Jaja det var bara att börja traska. Gick efter bara några minuter förbi en busshållplats. Kollade på skylten och till min STORA lättnad skulle det gå en buss till rätt ort om ca 5 minuter. Stannade och väntade, fick tack och lov åka på samma biljett och kom fram till rätt busstation i samma tid som tentan började. Visste att jag hade ca 30 minuter på mig, för det är så lång tid man har sen får man inte skriva om man kommer senare än så. Gick mitt snabbaste med andan i halsen genom staden de 1,5 km och var framme 09.15. Sätter mig vid bänken och andas.

Får min tenta läste igenom frågorna och inser att det kommer gå åt helvete med denna tentan. Kan knappt en enda fråga. Hur blev det såhär? Jag som hade så bra koll och verkligen kände mig ganska lugn. Har helt uppenbart läst på fel saker. Hankar mig igenom tentan och hoppas på att samla lite poäng på mitt ordbajsande och nödlösningar till svar. Får in några poäng som jag är säker på och hoppas att artikelgranskningen ska rädda mig med fler poäng än jag tror. Med tungt mod lämnar jag in vad jag är säker på är min första misslyckade tenta.
Lämnar rummet och sätter mig i kafeterian. Planen var att åka en annan väg hem för att plocka upp lite kurs litteratur på vägen som jag ska ha till kommande kurser. Det verkar omöjligt att åka den vägen jag kollade igår och som verkade vara smidigt och lika dyrt som resan hit. Bestämmer mig för att ta mig till busstationen och kolla möjligheterna. Kommer ut det droppar lite från himlen.

Halvvägs börjar det regna ordentligt. Jag blir blöt. Kommer fram till busstationen där det precis ska avgå en buss tillbaka dit jag kom ifår. Bestämmer mig för att skit samma jag tar den, jag vill hem. Jag är blöt, ledsen, har misslyckats, ingen aning hur jag ska ta mig hem, hungrig, mår illa och modet har tappats på vägen, lika så leendet och mitt bra humör från i morse. Väl på bussen kan man inte betala med kort utan bara kontanter, tvärtom mot hemma. Jag har bara en 500 som jag tänkte betala böckerna med. Men men dit skulle jag ju ändå inte så jag öper biljetten efter att chaffören förtvivlat letat igenom alla fack och sin egen plånbok för att få ihopa mina 450 :- i växel.

Så nu sitter jag på bussen. På väg tillbaka till den plats jag kom ifrån. Har ingen aningom när det går ett tåg eller om det finns plats, men det gör inget. Nu är jag inte fast där, jag har torkat tårarna, kläderna håller på att torka, matsäcken finns kvar i kylväskan sånär som på kaffet. Regnet öser fortfarande ner och jag är utan vetskap om min hemfärd. Ävetyr? Jo tack, verkligen.

Och vad kan man egentligen göra när det känns som världen är emot en. När du står där i regnet, blöt, hungrig, ledsen och utan vetskap om hur du ska ta dig hem.
Le!! Le mot världen och den ska le mot dig. Det finns inget annat göra. Det går inte att göra något åt någon situation och det hey, det löser sig i slutändan.

Ja det löser sig alltid.