Det är något som jag funderar över en massa. Har också flera vänner som jag pratat med på sista tiden. Som träffar någon som inte vet var de står eller där den andra visa dubbla sidor och inte vet vad de vill. Jag undrar är det verkligen upp till mig att få någon att stanna? Jag är den jag är eller åtminstonde försöker vara den jag vill vara. Jag gör misstag och jag går över gränsen ibland. Men när jag träffar någon som vinner mitt hjärta får den personen hela mig. Om det är en vän eller en partner det spelar ingen roll. Jag gör allt för de som vinner mitt hjärta ofta på min egen bekostnad. Om det sedan inte räcker och en person ändå väljer att gå, då kan det väl ändå inte vara så att jag borde gjort mer?

Det är fritt att stanna eller gå. Skulle aldrig hålla kvar någon som inte ville stanna. Vill man inte stanna är det fritt att gå. Visst det gör ont. Har man dessutom gett hela sig själv och gjort allt man kunnat för att vara någons allt så kan det bli ett väldigt stort tomrum när de går. Att ge hela sig själv låter kanske dumt och kvävande men förstå mig rätt. I mitt fall betyder det att man gör allt för den som är viktig för en. Man finns där, lyssnar, bryr, ställer upp. Utan att vara krävande och utan att kräva 100 % uppmärksamhet. Att finnas för någon av hela sitt hjärta är inte samma sak som att dela alla minuter och alla sekunder tillsammans.

Det innebär att även de stunder då man är isär är man ändå tillsammans.

Så jag frågar återigen...

Om jag är mig själv och sann mot mig och den jag delar tillvaron, sen är det väl ändå inte upp till mig att försöka få dem att stanna? Det ska ligga i deras intressen annars kan det vara så. Man kan inte styra någon som ligger hos någon annan. Man kan bara se över sig själv och vad man kan göra med sig själv. Hur mycket ska man behöva göra för att bli vald eller för att få någon att stanna??