Jag har precis lämnat barnen på dagis. Dom va hemma igår efter lite sjukdomar och förkylningar. Men idag fick dom gå dit och det var dom glada över. Själv är jag mer eller mindre kass, förkyld och inte alls helt hundra. Förutom en känslomässig berg och dal bana just nu som ni säkert förstått att jag är inne i så börjar kroppen säga ifrån att nu får det vara nog. Min kropp behöver, värme, glädje och livsnjutning.

Det var länge sedan jag vaknade och kände mig glad på morgonen. Kan nog inte minnas när. Inte det att jag är sur eller på dåligt humör heller men jag är inte den glada spralliga livsnjutaren Åsa. Det börjar ta på mitt välmående och jag är ganska trött på att känna mig trött, hängig och nedstämd.

I torsdag var jag på stranden och gick en lång promenad. Jag gick så långt jag kände för åt ena hållet sedan vände jag och gick uppenbarligen tillbaka. Stranden är en harmonisk plats. Att lyssna på musik i lurarna som blandar sig med ljudet från havets vågor. Något som jag gillar är ljudet av snäckor som krossas. Samma med ljudet av is som brister. Det känns lite sadistiskt att det är något som måste gå sönder, men det är ett underbart vackert ljud. Att gå och titta på snäckorna och lyssna på vågorna och känna frikheten i luften från havet. Det är nästan magiskt.

När jag gick där och försökte insupa all energi jag bara kunde hittade jag tre fyra snäckor som utmärkte sig från mängden. Dom var lätt rosa/röd aktiga i färgen. Men mot de vita och fåtalet svarta var de ändå i ögonfallande även om de var mycket små. Väldigt vackra att titta på med sin fina färg men ändå fick jag känslan av sorg. Svårt att beskriva och säkert låter det lite flummigt i era öron men det kändes i mig.

Deras vackra och i ögonfallande yttre som täcker den sorgsna tomma insidan.