Hon sitter vid köksbordet, ser på regnet som faller utanför. Nu kan hon fröjdas med regnet, över det liv det skapar, det nya tiderna som väntar. Oavsett hur lång en regnperiod är kommer alltid solskenet efter. Regnet ger liv och kraft åt blommor och får saker att växa. Det är ett tecken på förnyelse, på nytt skapande och på att solen kommer. En tid hade gått sedan hon sörjde med regnet och kände sig lika fallande som de klara dropparna från himlen. Klara, genomskinliga droppar, precis som tårarna som rann utför hennes kinder. Det var länge sedan hon hade känt smaken av de salta dropparna mot sina röda läppar. Det var länge sedan hon somnade till ljudet av sina snyftningar. Hon brukade krama kudden hårt. Den gav henne en falsk känsla av att hon inte var ensam. Den gav henne värme och det gav henne en viss trygghet. Mot kudden var ljudet av hennes gråt och skrik i natten nästan obefintliga. De doldes i kudden och kvävdes sakta bort. Men inte nu längre. Nu kramade hon kudden för att andas in doften av honom. Hans doft kunde sitta kvar i kudden flera dagar efter att han varit där. Kudden fanns där som att påminna henne om att hon inte var ensam. Hon hade kommit ut en dag från affären en dag och där stod han. Med sitt bruna hår och blåa ögon och det mest bländande leendet. Hans hår var rufsigt och hans kläder trendiga. Hon hade inte vågat möta hans blick för hon var rädd att det syntes att hon blivit generad när han hälsade på henne. - Hej Sara, hade han sagt. Hur är det? Hon visste vem han var. Det hade många gemensamma kompisar och de hade träffats några gånger. Men idag hade hon sett honom på ett annat vis. Kanske hennes sinnen eller hans tidigare otillgänglighet hade hindrat henne från att se på honom med dessa ögon. - Jo tack det är väl bra, hade hon svarat lite försiktigt. Hur är det med dig nu efter allt som varit då? Han hade haft en ganska tuff skilsmässa och det hade tagit honom hårt det hade hon hört i alla fall. Hon som också hade gått igenom en skilsmässa visste hur det kändes att vara den som stod ensam kvar med alla känslor, all bitterhet, alla frågor och ingenstans att få svar. - Jo det har lugnat sig sa han och log mot henne igen. Har du lust så titta över på en kopp kaffe en dag. Du vet var jag bor? Jo, det hade hon koll på sa hon och lovade att komma förbi senare i veckan. Torsdag skulle passa bra eftersom de båda var lediga då. Dom bodde inte så långt ifrån varandra, utan att hon kunde gå dit. Men vad skulle hon ha på sig. Hon ville inte komma för uppklädd och hon ville inte verkar för alldaglig och som om hon inte hade gjort en ansträngning. Det var en eftermiddags fika så det blev ett par jeans och en snygg topp. Hon fönade håret och lät det hänga ner över hennes axlar. Det var maj och hade börjat bli ganska varmt. Hon tog på sig en tunn jacka och gav sig iväg mot vad som skulle komma att bi något av den bästa hon gjort.