Jag sitter här i dag och ser tillbaka på de åren som varit på den tiden som vi delat och det liv som vi byggt upp. Jag ångrar inget, hur skulle jag kunna det när vi fått dom finaste barnen. Visst finns det saker som jag önskar vore annorlunda och som kunde varit bättre. Och ibland när jag tvivlar på det som verkligen rör sig inom mig, kan jag fastna i tankarna på att jag missuppfattat en situation eller att jag inte gett det en tillräcklig chans. Det är jobbigt att möta alla människors funderingar på vad som hände mellan oss. Det är tufft att försöka förklara och ibland undrar jag om jag måste. Det är nog mest för min egen del som jag känner att jag måste försvara mitt misslyckade äktenskap.

Men på det stora hela kunde det varit väldigt mycket sämre också.

Det är en slags frihets känsla också. Nu kan jag börja om, på riktigt. Starta mitt eget liv tillsammans med mina barn.

Jag känner redan att det är en förändring. Något har hänt på de senaste veckorna. Något inom mig och som har med min självkänsla att göra. Jag är väldigt mörkrädd men har på sista tiden vågat ut och gå på ikke upplysta stigar och ställen jag aldrig skulle gett mig ut innan. Det är en kick att känna att jag kan detta. Kan jag gå genom en stor skog ensam, kommer jag nog klara att vakna ensam i morgon, o nästa dag o nästa o nästa... Så länge det behövs till jag inte längre tänker på att jag vaknar ensam.

Det ä för er jag lever tills jag dör

och allt jag fram tills dess gör

För er jag vaknar varje dag

orkar vidare ta nya tag

Det är för er jag somnar om natten

och vet att jag har största skatten

Ni får varje dag att gå

och mig att väldigt bra må

Ni är så rara

ni är helt underbara

Om er jag tycker alldra bäst

älskar er mest <3