Novell 3--slutet

Hon hade sovit oroligt den natten som så många nätter tidigare. Hennes säng var varm och sovrummet svalt och mörkt. Hon drog täcket upp till hakan för att slippa frysa. Länge låg hon där i sin säng och funderade, vände och vred på tankar, känslor och budskap om framtiden. Hon letade små tecken och signaler, försökte tyda och läsa mellan raderna på det som sades i olika former. Hon tyckte fortfarande om honom och tankarna på honom fick henne att le. Men de skrämde henne fortfarande. Hon var fortfarande säker på att han skulle tappa intresset, eller inte vilja ses mer av någon anledning. Hon vågade inte tro att han faktiskt tyckte om henne och bara henne. Dagarna gick åter och de hördes lite varje dag. Han ringde ibland och hon ringde ibland. Nu satt hon åter en kväll på balkongen. Värmen hade lagt sig och kvällarna var inte längre lika varma. Med en filt runt benen och en kopp varmt te i handen, njöt hon av tystnaden. För idag var det tyst. Det enda som hördes var ljudet från svalorna som häckade och flög in och ut ur boet. Hon satt där och tänkte på framtiden. Framtiden som var oviss och oupptäckt. Visst önskade hon ibland att hon kunde se vad som väntade. Att hon kunde veta vilka vägar hon skulle gå och hur hon skulle må. Men det finns inget sätt att se in i framtiden. Ända chansen att få se den är att leva genom den. Hon var inte heller säker på att hon verkligen hade velat veta om det hade funnits ett sätt. Om man visste, hade det varit värt att leva då? Hon var också säker på att genom att veta skulle man kunna ändra den och då skulle man ändå inte veta. Men just nu i denna stunden när hon satt där på sin balkong var hon helt säker på två saker. Att hon tyckte om honom och att han sagt att han tyckte om henne. Det var det enda som betyder något. Ögonblicket just här och just nu. Det är det hon måste fånga. Hon log för sig själv och mös i stunden. I stunden var hon lycklig och var hon glad, ovetande om framtiden och vad som väntade henne. Hon bestämde sig för att vara glad i stället för orolig. Hon tänkte inte längre lyssna på sina oroliga och skrämmande tankar. Från och med den stunden skulle hon vara glad tills någon faktiskt sa någon annat.

Ögonen är själens spegel

Ni som känner mig vet att jag vill se mitt bästa ut i alla situationer och att det är viktigt för mig vilket intryck man gör på folk. Man får en chans till ett första intryck och det ögonblicket kan aldrig ändras. Ni som har känt mig längst har varit med på resan på vilken dessa värderingarna fötts. Minns ni tomåren?? Dreadlocks, håliga jeans, säckiga byckor, nätlinnen och pojkvännens deo. Det var tider det. Då ägde jag världen och brydde mig inte ett skvatt vad folk tyckte och tänkte. Jag var som jag ville, var stolt och passade det inte kunde det va så. Kvittade om kungen eller min mamma träffade mig. Sedan hade jag en period där det var inget smink, säckiga mjukisbyxor och allmänt ta-vad-som-ligger-framme period. Där tänkte jag inte mycket alls. Inte att jag var som jag var take it or leave it, men inte heller att jag skulle behöva bry mig. Jag brydde mig inte alls. Och det syntes. Idag har min resa tagit mig framåt. Det är viktigt. Klart det är. Det viktigaste är att du själv är bekväm. Att du är de kläder du bär. Man har ett ansvar mot sig själv att ta hand om sig. Man har ett ansvar mot samhället att må bra, mot sina barn och sina nära. Du har ett ansvar mot dig själv att må bra och spegla din själ i ditt yttre. Nu menar jag inte att alla måste vara vältränade och ha senaste modet. Snarare tvärtom.. du ska ha precis det du vill bara du mår bra och du inte slutar bry dig. Det är när man slutar bry sig om sig själv som det blir farligt. Du har allt att vinna på att må bra och trivas med den du är. Spelar ingen roll om du vill ha tuppkamm och håliga byxor eller kostym. Trivs du och är ärlig mot dig själv kommer det synas. Slutar du bry dig och tappar intresset i dig själv så syns det med. Idag är jag en person som sätter stolthet i att ha ett bra yttre. Alltså vara välklädd, ren och ha lagt ner lite tid på att visa att jag bryr mig. Det är viktigt för mig. Inte för vad andra ska tycka utan för att jag vill att dom ska ha den bilden av mig. Det är mitt val. Förra helgen sa jag till en liten flicka när hon fråga att man inte måste sminka sig. Jag kände hur jag ljög för mig själv när jag sa det. För det är viktigt för mig att se bra ut och jag har otroligt svårt att inte ha smink. Sen står jag ändå fast vid att skönhet kommer inifrån. Jag känner mig fin på insidan också och vill spegla det. Jag är en människa som bryr mig.. om mig som om andra. Idag har jag haft lite terapi mot smink beroende. Har jag nu sagt till en sjuårig tjej att det inte är viktigt och det är menar jag att det inte är generellt. För mig är.. men mitt bästa är ju ingen annans eget bästa. Ialla fall så har jag åkt genom hela landet idag 10 timmar på resande fot. Från Bollnäs till Skåne, via Gävle och Stockholm. En resa med tåg och utan smink. Visst tänkte jag smita in på toa och ta lite mascara. Men nej. Och vet ni, jag känner mig inte ett dugg sämre än igår när jag la 2h på mitt utseende för att gå på bröllop med hela (halva) släkten. Det sägs att ögonen är själens spegel.. och jag har tydligen vackra ögon.

Novell 3---del 5

Hon försökte le, det gjorde hon verkligen. Hon ville le och vara glad och fröjdas över tillvaron. Hon tittade ut genom fönstret från tåget som styrde sin väg genon landet. Över sjöar, blommande ängar och täta skogar. Utanför sken solen. Himlen var blå, träden gröna och de få moln som syntes på himlen var vita och ulliga. Hon lutade sig tillbaka och slöt ögonen samtidigt som hon lyssnde till tonerna från hörlurarna. Hon tänkte på honom. Hon kunde inte låta bli. Han hade skrivit att han saknade henne. Det hade gjort henne glad att läsa det och hon svarade att hon saknade honom med. För det var sanningen. I hörlurarna hördes låten som alltid fick henne att gråta, det hade den alltid gjort, och några tårar rullade ner för hennes kinder. Den påminde henne om allt det hon inte hade, det hon saknade och det hon många stunder trott att hon aldrig skulle få. Hon saknade någon att få dela sin vardag med. Någon som fråga hur hennes dag varit, om hon mådde bra och som torkade hennes tårar från hennes kinder när hon inte orkade vara stark. Och någon som hon kunde ge allt det till. Tåget passerade en stad som vackert omringades av en regnbåge på himlen. Hon tittade på regnbågen och dess färger. I sagorna fanns det guld i slutet vid regnbågens fot. Om regnbågen symboliserade livet som uppstår av en blandning av det kalla regnet och det varma solens stråkar. Bra och dåliga dagar. På vägen genom livet finns många olika känslomässiga situtioner. Ja livets dagar är som regnbågens färger. Olika och ibland svår att tyda. Hon undrade om vårt liv var som en regnbåge, vad finns då vid livets slut. I vilket fall som var regnbågen, precis som livet vackert och hon var tacksam att hon fick leva. Inget är så häftigt som livet och styrs av hennes val hon gör. Hon var tacksam för de val hon gjort som lett henne till honom. Hon hade inte bråttom med något. Men här satt hon nu på tåget och saknade honom. Hon saknade hans snarkningar som höll henne vaken om natten och hans mysiga röst som viskade god morgon när det till slut var dags att vakna på morgonen. Hon ville krypa upp i hans knä och gömma sig i hans famn. Hon ville att hans armar skulle värma henne när natten kom och att hans läppar skulle kyssa hennes panna och hans ord ge löften om att allt var precis som det skulle. Hon for genom landets städer i ett skenande tåg genom skog och öppna landskap. Tåget skulle inte ta henne ända till honom. Men det tog henne närmare och viktigast av allt så tig det henne hem.
RSS 2.0