Hon försökte le, det gjorde hon verkligen. Hon ville le och vara glad och fröjdas över tillvaron. Hon tittade ut genom fönstret från tåget som styrde sin väg genon landet. Över sjöar, blommande ängar och täta skogar. Utanför sken solen. Himlen var blå, träden gröna och de få moln som syntes på himlen var vita och ulliga. Hon lutade sig tillbaka och slöt ögonen samtidigt som hon lyssnde till tonerna från hörlurarna. Hon tänkte på honom. Hon kunde inte låta bli. Han hade skrivit att han saknade henne. Det hade gjort henne glad att läsa det och hon svarade att hon saknade honom med. För det var sanningen. I hörlurarna hördes låten som alltid fick henne att gråta, det hade den alltid gjort, och några tårar rullade ner för hennes kinder. Den påminde henne om allt det hon inte hade, det hon saknade och det hon många stunder trott att hon aldrig skulle få. Hon saknade någon att få dela sin vardag med. Någon som fråga hur hennes dag varit, om hon mådde bra och som torkade hennes tårar från hennes kinder när hon inte orkade vara stark. Och någon som hon kunde ge allt det till. Tåget passerade en stad som vackert omringades av en regnbåge på himlen. Hon tittade på regnbågen och dess färger. I sagorna fanns det guld i slutet vid regnbågens fot. Om regnbågen symboliserade livet som uppstår av en blandning av det kalla regnet och det varma solens stråkar. Bra och dåliga dagar. På vägen genom livet finns många olika känslomässiga situtioner. Ja livets dagar är som regnbågens färger. Olika och ibland svår att tyda. Hon undrade om vårt liv var som en regnbåge, vad finns då vid livets slut. I vilket fall som var regnbågen, precis som livet vackert och hon var tacksam att hon fick leva. Inget är så häftigt som livet och styrs av hennes val hon gör. Hon var tacksam för de val hon gjort som lett henne till honom. Hon hade inte bråttom med något. Men här satt hon nu på tåget och saknade honom. Hon saknade hans snarkningar som höll henne vaken om natten och hans mysiga röst som viskade god morgon när det till slut var dags att vakna på morgonen. Hon ville krypa upp i hans knä och gömma sig i hans famn. Hon ville att hans armar skulle värma henne när natten kom och att hans läppar skulle kyssa hennes panna och hans ord ge löften om att allt var precis som det skulle. Hon for genom landets städer i ett skenande tåg genom skog och öppna landskap. Tåget skulle inte ta henne ända till honom. Men det tog henne närmare och viktigast av allt så tig det henne hem.