Jag har äran att få vara mamma.

Jag har ju äran att vara mamma till dom tre finaste barnen i hela världen :-) Det är tufft att behöva leva med barnen endast hälften av min tid. Det är inte det man tänker när man väljer att få barn. Det är inte det man planerar varken för sig själv, sina barn eller deras pappa för den delen. Ibland tar saker vändningar och ibland är framtiden omöjlig att hindra och stå emot. Naturen har sin gång och saker sker. De rosa fluffiga molnen förvandlas till svarta blixtrande moln och den person du svor att älska livet ut blir någon du inte ens vill dela adress med. Livet förändras. Någon flyttar och plötsligt står barn utan att riktigt veta vad som hände. De hamnar mellan två personer. Två personer som tidigare skrattat tillsammans som nu kanske bara skriker och knappt vill se varandra. Detta ska det lilla barnet bearbeta, tolka och bära med sig och ingen kan säga att detta inte sätter spår och påverkar barnet. Självklart gör det det.

Livet går vidare och barnet som tidigare hade mamma och pappa hos sig alltid (mamma) i mitt fall då pappa jobbat. Plötsligt har dom mamma mindre och pappa mer. Dom får åka från den ena till den andre för att träffas en vecka. Detta är en lösning som föräldrarna kommer överrens om för att dom vill få så mycket tid som möjligt med sina barn. Det är en bra lösning. Det finns ingen fakta som säger att det är skadligt för barnen att ha detta arrengemang av umgänge. Men det gäller att inte tappa barnet i detta.

Ni som läst min blogg genom åren vet hur mycket jag pratar om relationer, att värna om dem och att bekräfta relationerna. Det blir i en sån här händelse ännu mer viktigt att bekräfta relationen till barnet. Både från mamman och pappan och framför allt mellan barn och vuxen. Barnet måste veta att det inte är bortvalt, att mamma finns där även om de inte ser henne och har henne hos sig alltid.

Denna belräftelse blir än viktigare när det kommer nya personer i föräldraenas liv. Ny kärlek. Barnet måste ses, höras, få finnas, få protestera. Det är trots allt känslor hos det lilla barnet som hon/han inte kan förstå. Det går inte för ett barn att förstå vad som händer mellan två vuxna. Men tro inte att dom är dumma och inte förstår att något är fel. Det känner dom. I hela sin kropp.

Det är inte fel att skiljas och separera bara för man har barn. Barnen mår bättre av att ha föräldrar som mår bra och inte bara är tillsammans. Barnen förstår så småning om att man gjort det måste och inget barn tackar sina föräldrar för en oegoistisk handling som fått dem att må dåligt under barnets alla år. Nej barn mår bättre av att se sin mamma le, höra pappas skratt och att få sina föräldrars engagemang. Man måste orka må bra, det är det bästa valet, för barnet som för en själv.



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0